…att sätta sig och göra de sakerna jag bestämde var mina nästa steg för att utveckla min verksamhet och ge mina gåvor till världen? Så skriker en förtvivlad röst inom mig.

Senaste veckorna, hela marsmånaden och redan innan har varit mycket turbulenta och påfrestande tider för mig. Det pågår mycket, speciellt inombords men närmast inget i den utåtriktade verksamheten som ska bidra till mitt föda.

Från mitten av februari uppslukades min energi mer och mer av att ordna min flytt och sedan i att göra mig hemma i en ny lägenhet. Men det gav också ett bra tillfälle att sortera bort gamla brev, bilder, papper och ägodelar som inte längre ger mig så mycket och så vända blad på ett kapitel i livet. Det kändes gott att lätta på bördan av allt jag samlat på mig genom åren. Det var visserligen tidskrävande men drivkraften att rensa var stor. Att titta på alla dessa gamla saker väckte en hel del minnen och satt igång processer där jag blev ännu mer medveten om hämmande mönster som fortfarande präglar mitt liv. Detta arbete är långt ifrån klart!

Ja, det är en period där många stormiga känslor dyker upp i mötet med livet.

Under flyttperioden försämrades min mammas hälsotillstånd akut. Det ledde till många telefonsamtal för att stödja henne. Hon bor i Frankrike och jag här i Sverige. Jag fokuserade på att få igång samtalet med mina bröder och läkare och myndigheter för att bättre förstå situationen och vad var och en kunde göra.
Under dessa veckor mötte jag både rädslor för att inte ha en mamma längre. Men jag kom också i kontakt med min beslutsamhet och kraft för att reda ut det som pågick och förstå situationen och se vad går att göra.

När detta höll på att redas ut, flammade en infektion i min framtand som jag bröt i augusti i en cykelolycka. Mycket kraft som gick åt där, många rädslor, famlandet i att söka vägar för att rädda tanden på alternativa sätt utan att kunna veta om det kommer att räcka eller om jag utsätter min kropp till värre. Mycket trötthet och betungande bieffekter av penicillinbehandlingen.

Så i allt detta har jag inte förmått göra det jag hade bestämt mig för för att närma mig mina professionella mål. All trötthet och den till synes oändliga mängd nya och gamla oavslutade händelser som poppar upp i min väg till att bli mer av den jag verkligen är har stundtals lett mig till tvivlens avgrund, där jag inte längre alls tror att jag kommer att klara mig på sikt. Detta med den starka känslan att jag inte kommer att kunna välja det gamla sättet att jobba har öppnat för desperation.

I veckan när jag blev coachad, insåg jag att det var min sårbarhet som knackade hårdare och hårdare för att få finnas, att få synas.
Om jag fortsätter att vilja bara göra det positiva utan att visa mina utmaningar och det jag betraktar som svagheter, finns risken att jag aldrig kommer komma i flow och komma ut till världen med det jag önskar ge – denna Empowering Love – för att det stora, det vackra och det modiga är inte hela min sanning. Dessa ljuvliga framgångar och stunder föddes genom att möta mörka stunder, feghet och rädslor.

 

Och i min strävan i att leva mer autentiskt, vara mera av den jag verkligen är, vet jag att jag även behöver våga visa det som inte är så vacker och lätt.
Men mitt försvarssystem är kraftfull, och mina rädslor stora. Inte vill jag stå ännu en gång hjälplöst gråtande inför andra. Inte vill jag medge att det går så trögt att utveckla en verksamhet som både bidrar till en bättre värld och en egen försörjning.

Och ändå minns jag hur mycket hjälp och stöd att våga pröva mig fram jag fick när den kraftfulla och enastående Debbie Warrener bröt ihop och visade sina tvivel på sin förmåga att lotsa gruppen i utforskning av det inre ledarskapet vi behöver för att åstadkomma yttre förändring.
I stunden då hon log där och grät och starkt dömde sina kompetenser rördes jag djupt. Jag hade vitnat och upplevt hur hon mycket skickligt levererade kraftfulla insikter och hade skapat en trygg och mycket stödjande miljö för att utforska kulturens påverkan att hitta nya hälsosamma förhållningssätt.
Fast alla hennes uppenbara kvaliteter, här drabbades hon av tvivel om sin duglighet och sina förmågor att leda detta arbete. Detta fick mig att känna att hon var lika som människa jag själv var. Och om hon kunde leda och bidra till grupper så kraftfullt och ändå hysa så mycket självtvivel, så kunde jag också våga mig att komma ut med det som får mig att brinna utan att behöva vara en fläckfri övermänsklig figur.

Jag vet sedan ett tag tillbaka att den ända vägen som kommer att ge mig tillgång till min kraft och få den att lysa utåt är att integrera mina inre processer i det jag ger till andra. Och i denna fysiska världen kommer ljuset med en del skuggor.

Och det fortsätter att gå trögt! Några dagar till gick och texten har inte hittat sin slutliga form för att komma ut. Trötthet, förvirring, starka känslor där jag upplever att jag inte längre vet riktningen. Det är som mycket som pågår på insidan att det gamla sättet att vara, verka, leva tappar sin mening och jag fortfarande har ingen tydlig karta hur det nya sättet är.

Så jag väljer att publicera detta i en inte så fullkomligt bearbetat tillstånd för att bryta mönstret och låta det imperfekta bli det perfekta: bättre ett steg lite snett framåt än stagnation!

Kommentera gärna! Lev väl!

 

Nyfiken på Debbies arbete, läs mer på hennes hemsidan: http://www.innerleadershipouterchange.com/